Ja ovanstående rubrik talar väldigt klart för sig själv. Jag kan tillägga att det inte är jag som har så tur att tilldelas detta flyt. Jag förstår inte vad som ska krävas av en människa ibland.

Jag är en människa som alltid har haft problem med att livet är orättvist. När man va liten va det alltid jag som skulle dela upp läsken mellan vi syskon så lika som det bara gick. Jag vet att mamma sa det gång på gång till mig, vet du vad Malin världen är inte rättvis det måste du förstå. Men jag kunde inte förstå henne då, man blev bara arg och snäste av henne. Det gör jag istället nu, den bistra verkligheten gör sig påmind gång på gång hur svårt ska det va att jag ska få lite flyt någon gång?

Om vi till exempel tar min kära, söta och underbara pojkvän Mattias. Hur långt ska det behöva gå innan det blir hans tur att få sig ett jobb? Han om någon har verkligen kämpat i flera månader nu. Han söker flera jobb i veckan, är och visar upp sig på arbetsplatser, pratar med chefer och hör med nära och kära om dom kanske inte vet av något jobb. Och när man tillslut tror att nu vänder det nu är det äntligen vår tur, näe då får man ett slag i magen lika fort.

Pengar vill man ju alltid ha det hymlar jag inte om man måste ha tillräckligt för att kunna leva. Men jag anser att det är lika viktigt att få göra något på dagarna, få känna sig behövd av samhället. Men men just nu känner man verkligen det stora nederlaget, det känns verkligen nattsvart. Imorgon lovar jag att det känns bättre då tar man nya tag, men just nu blir jag ledsen bara jag tänker på detta problem som verkligen inte vill lösa sig...


Jag känner mig verkligen som Koda just nu...